Day 21 – Another moment
Ett momeeeeeeeeeent. Det är svårt att bara välja ett! Men då jag sökt in till sång 2009, så va en ganska hemsk upplevelse. Jag hadd skrivit så vackert om det i min dagbok då;
Jag trodd verkligen int jag sku komma in, efter dedär skräckscenariot trodd jag int ens jag sku få sätta min fot vid musikinstitutet igen. När jag fick dedär jäkla brevet så va jag så rädd så jag bestämd att jag kanske sku öppna de efter några timmar, tills mamma sa åt mej att skärpa till mej och öppna det, och där stod det, ordagrant: "Hej Ellen! Din ansökan om byte från trumspelning till sång är beviljad. Vi meddelar om lärare i Augusti. Trevlig sommar!" Jag flippa kan man ju säga. E så glad att jag slapp in, har öppnat så myki dörrar. Har lärt mej att sjunga inför folk fast jag blir nervös, fått spela med andra, och fått hjälp med att utveckla min röst väldigt myki på mindre än 2 år. Så jag står i evig tacksamhetsskuld till min teorilärare eller vem de nu än var som bestämde att jag fick byta. Det va ett fiiiint moment.
"INTRÄDESPROVET I STORA DRAG....
Gumma: Ellen Andersson? Andersson? Ellen?
Jag: J-JA!! här! Jess, jag e häääär (stapplar klumpigt fram med min gitarr och möts till min förskräckelse av min teorilärare & 2 andra gubbar)
M: Nämen hej Ellen! (börjar gå igenom var jag bor)
G1: Okej, hur myki vill du dethär?
J: Jaa, väldigt mycket, jag e beredd att satsa, absolut!!
G2: Okej, sjung denhär tonen! (Jag sjunger di barnsligt höga tonerna med barnsligt löjlig röst, försöker skratta bort det, ingen stämmer in i min skrattparad.)
G: Oookej.. Eeh.. Sjung melodin! (Härefter spelar hon typ Beethovens sjunde symfoni, och tittar sen uppfodrande på mej)
J: Ehh, wow, hehe, jag kommer int ihåg hela (ler som en idiot och tanten måst dela in melodin i stycken åt mej.)
G1: Okej, klappa rytmen! (går relativt bra)
G: Okej, efter mej! (hon börjar slå på sina knän i varierad takt, men finner int de speciellt svårt och får t.o.m. ett "de syns att du e trummis!")
M: Och nu ska du spela och sjunga för oss, vad!?
J: Jag hadd tänkt Umbrella med Rihanna... (Min teorilärare anmärker surt att den redan sjungts idag. De går int så bra eftersom jag e så nervös...)
G1: Ellen, om int du skulle komma in på sång, sku du fortsätta med trummor då?
J: Nej, tror nog int de, e trött på trummor faktiskt... (Då börjar alla protestera och tala om alla fördelar det finns med att fortsätta med trumningen, vilket jag tar som ett vääääldigt dåligt tecken)
T: Jaha, tack då, du får veta före midsommar!
J: Okej, tack & hej! (går hem & är ännu deppig ännu en vecka efter, för att ja gjorde så dåligt ifrån mej, SKITDÅLIGT!!"
Jag trodd verkligen int jag sku komma in, efter dedär skräckscenariot trodd jag int ens jag sku få sätta min fot vid musikinstitutet igen. När jag fick dedär jäkla brevet så va jag så rädd så jag bestämd att jag kanske sku öppna de efter några timmar, tills mamma sa åt mej att skärpa till mej och öppna det, och där stod det, ordagrant: "Hej Ellen! Din ansökan om byte från trumspelning till sång är beviljad. Vi meddelar om lärare i Augusti. Trevlig sommar!" Jag flippa kan man ju säga. E så glad att jag slapp in, har öppnat så myki dörrar. Har lärt mej att sjunga inför folk fast jag blir nervös, fått spela med andra, och fått hjälp med att utveckla min röst väldigt myki på mindre än 2 år. Så jag står i evig tacksamhetsskuld till min teorilärare eller vem de nu än var som bestämde att jag fick byta. Det va ett fiiiint moment.
Kommentarer
Trackback
